Fabian Silén har skrivit en pjäs i samlingen En liten bok om förälskelse. Pjäsen heter Abnorm is the new norm.

1. När började du skriva?
Haha. Jag minns inte. När lärde jag mig gå? Prata? Cykla? Den första pussen minns jag men vill helst glömma för det var pinsamt och äckligt. De andra killarna kallade mig söt en lång tid framöver. Ja, detta var ju 80-talets slut. Men om jag försöka göra en gissning kom mitt behov av att uttrycka mig skriftligt mera regelbundet, då jag som pojke började skapa serieteckningar. Jag liksom programmerade min egen verklighet. Klippte, klistrade och fabulerade ihop min egen tolkning på det som hände omkring mig. Inte olikt hur jag tänker mig själv jobba idag. Som tonåring förlorade jag tyvärr all kontakt med min egen kreativitet och skrivandet, eller läsandet framförallt. Idrotten, min egen osäkerhet, identitetsökande och tyvärr alltför hårt festande tog över. Förlåt tjejer! Men jag vill säga detta direkt till killarna på klassen: för dagbok eller banda åtminstone in en liten snippet av tankar eller reflektioner på din röstmemo-app varje dag. Det kommer du att ha användning av och njuta av då du är i min ålder och typ går igenom en medelålderskris eller din första skilsmässa. Men nog om det. Jag återfann skrivandet då jag via en tjej ramlade in i teatervärlden. Då fann jag Strindberg, Nietzsche, Tennessee Williams och framförallt den magiska realismen. Då jag skulle skriva mitt magisterarbete från teaterhögskolan upplevde jag en familjerelaterad kris och då plötsligt började jag skriva dialog med mig själv. Det utmynnade i slutarbetet ”Den universella individualismen” och på den vägen är det. Två pjäser, en tredje på kommande och två romanutkast senare drömmer jag ännu om att skriva skönlitterärt.

2. Vad är roligast och vad är svårast med att skriva?
Kanske inte en slump att jag då jag har mina intensivaste skrivperioder också drabbas av ett infernaliskt behov av att springa långa löprundor, helst 15–20 km. Då man kommer in i tillståndet ”runners high” försvinner uppfattningen om tid och rum, tröttheten försvinner och byts ut till en känsla av eufori, reinkarnation och lätthet. Men så kommer tröttheten och krampen, i skrivandet kallas det för tvivel. Kritikern i dig vill radera alltsammans. Det är i denna stund du måste äga psyket och fysiken hos en maratonlöpare. Ge dig inte! Kroppen vill bara testa dig. Då du sedan släpar dig in i duschen efteråt, träffas du av en stråle av välbehag och en inre glädje. Det är väl dopaminet som sänder sina signaler till hjärnan.
Denna interna resa påminner väldigt mycket om skrivandet. Det är tungt i början, och du vill ge upp hundra gånger, men då du kommit över det tar fantasin och berättelsen förr eller senare över, och du kan inte hejda dig. Du vill ta nästa steg och därefter ett till. Du sitter uppe på nätterna och skriver en rad till, en scen till, nej du måste få det nedskrivet nu, imorgon kan tanken eller idén det vara borta! Om du springer tillsammans med någon är det förstås lättare och framförallt roligare. Precis som skrivandet behöver man en dramaturg eller redaktör eller ett pålitligt yttre öga.
Resultatet blir bättre och resan är roligare. Men belöningen är den då du själv kan klappa dig på axeln. Jag gjorde det. En del av min unika värld och syn är nu där på papper för omvärlden att läsa och skapa sin åsikt om, och hoppeligen beröras och påverkas av. Men det är ett helt annat kapitel.

3. Hur märker du att du är förälskad?
Jag tänker på personen i fråga då jag söker tröst. Personen i fråga gör mig vilsen i dess närhet. Kombinationen mellan otrolig glädje och bottenlös skräck. Och så då jag vill idka lite eskapism kommer tankarna först till ytan. Till exempel. Usj, det här va ett komplicerat tema. Jag skrev bara två rader.

Fotot är taget av Raisa-Kilpeläinen.